Varför??

Varför känns det så tungt när någon man tidigare haft kär, men som gjort väldigt illa, går vidare i sitt liv å möter nya kärlekar? Borde det inte vara skönt att "slippa" denna människa? Jo det borde det förstås vara. Men varför är det inte det då?? Finns det fortfarande känslor kvar? Antagligen. Sättet det tog slut på var inget som jag önskade mig just då. Men i efterhand så vet jag att det var det bästa. Men ändå. Jag har fortsatt bry mig, på olika sätt, fast detta tolkas säkert som något annat av motparten. Till största delen har jag naturligtvis brytt mig för att vi har en son tillsammans, en son som har rätt till båda föräldrarna, och som har rätt att må så bra han bara kan, efter omständigheterna. Kan det vara det som gör det så svårt och tungt?? Att han kanske får en "ny" pappa?? Men han får ingen ny pappa säger en del då. Nä visst, det är väl sant. Jag kommer alltid att vara hans "riktiga" pappa. Men ändå. Vad händer om min son gillar sin standinpappa bättre än mig?? Ska jag ändå ställa krav på honom att han ska vara hos mig, fast han kanske inte vill?? Vad händer om de bestämmer sig för att flytta?. Kanske någonstans långtbort. Kommer vi att växa ifrån varandra då, jag å min son??. Frågorna är många å tankarna far i huvudet på en.

Hur som helst så vet jag en sak. Jag kommer alltid att bry mig om min son, och tyvärr också hans mamma, fast hon inte förtjänar det, enligt många. Men som sagt, om det beror på oro för min son, eller att det fortfarande finns känslor kvar i hjärtat som jag försökt tränga undan, det får jag nog aldrig reda på. Vad jag vet är att när min son säger "Jag ska få en plasatpappa och en lillebror", då gör det ont på ett visst ställe. Hjärtat vill då gå i tusen bitar.

//En sorgsen Micke Lidköping vid Vänern