Jag håller på och läser om kommunikation i en av kurserna på HV just nu. Det handlar om interpersonell kommunikation, alltså kommunikation mellan människa-människa. Å jag kan säga att jag just har upplevt ett mycket bra exempel på när denna kommunikation inte alls funkar.
Min son ville komma till mig äöver helgen, fast det egentligen inte var tänkt så, han skulle komma först nästa helg. Men då jag ser han så sällan så tar man ju varje chans att umgås med han, nästan, om tid finns. Så det var helt ok att han kom. Med sig har han en lapp om att han nästa fredag ska spela fotboll på kvällen, vilket jag visste redan tidigare då hans mamma förvarnat mig om detta. Vid det tillfället talade vi om hur vi skulle lösa det med Arvid, om jag skulle vara med, eller hämta han någonstans eller om de skulle in till stan efteråt. Jag sa att de absolut inte skulkle räkna med att jag kunde närvara, så alternativen som återstod var att antingen hämta han på vägen, eller att jag väntar på han i stan här. När Arvid visa mig lappen så sa jag samma sak till han, att jag förmodligen inte kan vara med, men att vi löser det med att jag är istan på fredag kväll, så kan han bara hoppa av här när de spalt klart. Ca en kvart efter att sonen åkt hem till mamma igen, så ringer det. Då är det mamman som ringer. "jaha hur blir det på fredag?" säger hon. Ja vadå säger jag?. "Ja du sa ju till Arvid att dun skulle ringa på torsdag, men som du kanske såg på lappen så måste de veta redan på måndag hur det blir med fotbollen" Eh, jaha sa jag, helt nollställd. "Ja följer du med han eller?" Nä jag hinner inte sa jag. "Nähä, ja då blir väl han den enda som inte har någon förälder med sig" Jasså sa jag, Ja då får det väl bli så då, för nu börja jag bli förbannad. "Jaha, ja då får jag välprata med Arvid igen då" hej.
Hm, snacka om usel kommunikation. Att hon slutat som tränare (inget som direkt förvånar mig) får hon väl i så fall tala om för mig i så fall. Vilket hon inte gjort. Hon skulle kanske sluta, lät det sist vi talades vid. Men det var inget bestämt. Men nu hade hon visst bestämt sig för det, och gjorde väl som alltid, trodde att hela världen skulle förstå vilka konsekvenser det får för gud å alla människor, utan att hon behöver säga nått till nån. Man ska visst vara tankeläsare. Fasst det borde jag ju ha lärt mig vid detta laget, som alla som känner henne vet, hahahahaha.
Det är naturligtvis synd om sonen om det skulle bli så att han inte får vara med, då får jag försöka hinna med ändå. Men hon ska inte ta saker för givet bara för att det just nu passar henne. Har ledsnat för länge sedan på hennes arroganta sätt å hennes jävla översittarfasoner. Men det går jag inte på längre. det är hon själv som sätter sig i besvärliga situationer, och det ta mig fan dags att hon börjar ta ordentligt ansvar för allt jävlelskap som detta innebär för alla andra. ja, det är tydligen inte bara jag som får ta del av detta, har jag förstått, men en del vill/vågar visst inte säga nått öppet.
Nä nu har jag gnällt igen. Tycks vara mycket av den varan nu för tiden, hihihihi. Får väl hitta på nått så man blir på bra humör igen. Fast fan vet vad.
//Micke Lidköping vid Vänern
Inlägg
