Ingen rolig födelsedag alls

Arvids mamma var här en stund tidigare idag. Å det visade sig att det jag haft en föraning om länge nu var på gång att ske. Hon vill flytta till Tidaholm till sin nya, vilket jag har full förståelse för. Och om Arvid hade tyckt att det vart kul och helt ok hade det varit mycket lättare för mig också. Har pratat lite med Arvid tidigare om när denna situationen kommer att uppstå och vad han kan förvänta sig av mig. Tycker jag har gjort klart för han att det inte i dagsläget är en så smart ide att han flyttar till mig. Ingen skulle bli gladare än jag om det gick. Men vad händer om ett halvår, ett år, när jag själv kanske måste flytta? Då blir jag skurken, den onda, och vart ska Arvid flytta då? Ska han flytta med mig eller tillbaka till mamma? Arvid hade påstått för mamman att att jag sagt att det var helt ok att han flyttade till mig. Arvid vet att detta inte är sant, utan för honom är det ett sätt att kanske sätta press på mamma, för han tror kanske inte att mamma flyttar då. För han vill inte flytta. Vem skulle vilja det när man är 9 år, har massvis med kompisar, spelar boll å innebandy mm, å så bara riva upp allt detta å börja om på nytt, i en ny skola, nya idrottsföreningar och nya kompisar. Nya kompisar förresten. Vad händer om Arvid får problem med kompisar? Kommer jag att kunna se mig själv i ögona då å säga att jag ändå gjorde rätt som släppte iväg han?

Nu ska dock sägas att, som jag tolkade det, så var egentligen den största anledningen till att det skulle ske ganska snart, att mamman fått chansen att hyra ut sin lägenhet i andra hand. Som hon sa, att då kan hon å arvid flytta tillbax om det skulle visa sig att det inte funkar. Men detta blir ju också fel på nått sätt. Ska man flytta ska man göra det ordentligt anser jag. Inte nått jävla hattande fram å tillbaka. Ytterligare en omständighet som påverkar deras beslut, som jag hoppas och tror att de tar med i beräkningen, är att killen just blivit av med jobbet och inte har en aning om vart han hamnar. Kanske får han följa med företaget, och har han då “otur” så hamnar han i Färjelanda, en bra bit bort på andra sidan vänern. Ska de flytta igen då? Jag påpekade detta för mamman, och det verkade faktiskt som att hon uppriktigt menade det att de skulle fundera på detta innan de fattade det avgörande beslutet. Tror att även hon insåg att detta inte vore bra för arvid. Bad att de skulle tänka över detta riktigt ordentligt innan de bestämmer sig, och att de vet att där de sätter ner sin bopåle, där kommer de att bo tills arvid slutat skolan i alla fall. Och det skulle de göra lovade hon. Hon ville att jag skulle snacka med Arvid om situationen, men jag sa att jag först vill ha klara besked om var, när och hur en flytt kommer att ske. Sen ska jag stötta Arvid å förklara för han när det kommer så långt.

Om de flyttar så betyder inte det egentligen någon större förändring i umgänget mellan mig och min son initialt. Men vad händer när han har matcher med fotbollen eller nått på den helgen han egentligen ska träffa mig? Inte kan jag säga nej å hindra honom från det. Å då får det ju en inverkan i alla fall, som inte är alltför lätt att lösa. Nä just nu vet jag varken in eller ut. Malin sa att detta har ju jag vetat om en lång tid. Och det stämmer visst det. Men i tankarna har det varit just tankar. Nu är det på real, och då är det tyvärr en helt annan femma. Trodde jag skulle vara bättre förberedd på detta, men just nu känns det inte allls bra. Har en stor klump i magen som bara växer. Hade jag varit mitt gamla jag så hade jag förmodligen supit till åtå bara helvete i kväll. Men med ålders rätt så har jag insett att det tyvärr inte löser några problem. Men det lär bli en jobbig natt. Massor av tankar som kommer fara runt i skallen plus fullmåne. Så vid föreläsningen imorgon kommer jag väl att vara totalt frånvarande tyvärr. Men jag hoppas att mina vänner ställer upp igen å kan förklara för mig vid ett senare tillfälle vad vi egentligen gått igenom.

//En lite ledsen Micke Lidköping vid Vänern