En lättirriterad Larsson just nu!!

Vet inte riktigt vad det är med mig för tillfället. Tycker det mesta är jobbigt, och är väldigt lättretlig. Gör mitt bästa för att detta inte ska drabba mina kära vänner som jag jobbar med dagligen, men jag tror inte att jag lyckas så bra. Är tråkigt när man blir sån här. Hoppas att det går över fortare än fort.

Arbetet med projektet går framåt så sakteliga. Själva arbetet med den hemsida vi håller på med går egentligen jättebra, om vi ser till tiden vi lagt ner på konstruktionsarbetet. Vad som krånglat är programmet MS Project, ett program som ska vara en god hjälp att planera projekt, följa upp projket och ta fram alla möjliga och omöjliga rapporter som kan vara bra att ha. Men tyvärr har vi en guide till detta program som är för version 2000, och vi har version 2007. Det går att ladda ner version 2003 från msdn, men ändå. Detta program har varit en stor källa till irritation i hela gruppen, tyvärr. Nu har vi beslutat att överge detta program, och använda oss av Excel istället för att hålla reda på tider och annat. Dock blir ju då uppföljningsarbetet lidande. men vi får väl ta det. Lite väl sent att börja på nått annat nu.

Uppgiften som vår käre professor ska bedöma har påbörjats, men är långt ifrån färdig. Känner väl både jag och malin att detta med hälsoinformatik inte riktigt är vår grej, vilket då gör att det blir ändå jobbigare att skriva bra arbeten och att lära sig ordentligt. Men vi ska nog fixa det också, envisa som vi är. Fick en uppgift i tisdags av en gästföreläsare. Den ska vara inlämnad senast måndag 23:59 å är på ca 1-2 A4. Det ska säkert gå bra. Ska handla om att fritt spåna om vilken information som man kan tänka sig vara av intresse att samla in från en given situation och hur man kan använda denna information samt hur datorer kan vara till hjälp.

Har också tagit beslut om att enbart ha ansvaret för min son varannan helg. Det är jättekul att ha honom hos sig, tro inget annat. Men då jag på vardagarna enbart sitter framför denna jävla burk, nästan, så behöver jag få vara "vuxen" någon gång emellanåt å inte tänka på min son på helgen. Det kommer säkert att ta ett tag att vänja sig, men jag såg ingen annan utväg. Bättre han har en pappa som mår hyffsat när vi väl träffas, än att ha en pappa som inte alls är närvarande psykiskt, även om jag finns där fysiskt.

Jaja, nog skrivet för denna gång. Får väl se om jag kan hitta humöret någonstans, å få nått mer vettigt gjort ikväll.

//Micke Lidköping vid Vänern