Småland - Himmel eller Helvete??

Ja, var Småland himmel eller helvete?? Ett mycket enkelt val. Det var absolut rena himmelriket. Allt det som jag trott mig veta om detta landskap och dess invånare i stort (undantag finns, ni vet vilka ni är), rasade fullständigt. Småland - bara skog?? Glöm det!! Visst, det är ett landskap som innehåller mycket skogsmark, det går inte att förneka. Men trakten runt Västervik och framför allt Ankarsrum var allt annat än bara skog. Lite lagom kuperat, med ett antal sjöar (som säkert hänger ihop på ett eller annat vis) insprängda i landskapet lite varstans. Smålänningar - snåla?? Inte de jag träffade i alla fall. Generösare människor finns nog inte att uppbringa på denna jord (det var säkert en stor överdrift, men jag står för den, hihihihi). Nu vet man ju i o för sig inte vad som hänt om man kommit dit ner utan att känna någon som så att säga öppnade dörrarna till sina släktingar och bekanta. Då kanske det hade varit annat ljud i pipan. Fast jag har svårt att tro det. Att beskriva smålänningar som snåla ser jag numera som en hädelse. Driftiga och företagsamma är en mycket bättre och mer rättvisande bild av dem.

Sen att jag och min son råkade besöka den mest generösa familjen i hela trakten gjorde ju inte saken sämre om man säger så. Men för att ta en sak i sänder så återgår vi till landskapet eller rättare sagt den lilla "byhåla" som jag fått beskrivet för mig. Jag såg framför mig något som kanske, för den som är bekant med Lidköpingstrakten, skulle kunna liknas vid Örslösa eller Tun eller nått. Istället så liknade det mer ett samhälle i Grästorps kaliber, fast sju-helsikes mycket trevligare och vackrare. Jag blev possitiv överraskad, minst sagt. Visst, det fanns väl skönhetsfläckar där som överallt annars. Bland annat så borde det införas byggnormer som inte tillåter att man målar sina hus i vilka färger som helst. Jag har sett ett riktigt skräckexempel. Mitt råd till grannarna? När dessa personer är bortresta, samla alla å måla om skiten. Det drar ju ner hela området för tusan. För den som inte fattar vad jag pratar om: Åk kungsvägen å kolla efter ett blått, å då menar jag blått hus. Anskrämligt.

Jaja nog om själva trakten. Familjen Hansons/Thorssons hus var som jag redan visste, stort, välgenomtänkt, och för att Larrson och Larsson jr var där mycket välstädat, hihihihi. Nä det är det nog annars också tror jag. Det låg jättefint (om vi bortser från det blå skräckkabinettet då, se ovan). Utsikt över sjön (här vill jag dock slänga in en brasklapp, sjö för oss runt Vänern betyder lite annat än för de i Ankarsrum. Det dessa personer menar med sjö, ser vi som en liten damm bakom en lada eller nått, hihihihi), i vilken det låg en massa båtar, sommartid alltså. Jättemysigt.

Vi fick campera i den äldste sonens rum, vilket han, enligt mamma i alla fall, inte hade nått emot alls. Å för vår del så var det helt perfekt. Första natten sov jag jättedåligt, men det hade inte spelat nån roll om jag så sovit i presidentsviten på världens dyraste hotell, jag sover alltid uruselt första natten. Resterande nätter sov jag som en stock, precis som min son, med undantag av sista natten då han var lite mer orolig. Jag vet varför, men det skriver jag inte här. Har lite självbevarelsedrift kvar, hihihihi.

Å som vi blev ompysslade och omhuldade. Jag skäms faktiskt över att jag inte kunde göra mer, eller rättare sagt gjorde mer. Jag hoppas att jag får chansen att återgälda detta nån gång.

När vi åkte ner på måndagen så fanns det en person redan på plats i mitt hjärta. Malin fastnade där redan de första gångerna vi pratades vid på marratech. Men när vi åkte hem så hade tre personer till tagit varsin stor bit av detta hjärta. Malins familj var/är helt underbar, sen får hon klaga så mycket hon vill på olydiga och trotsiga barn mm. Jag skulle när som helst kunna tänka mig att ta dessa ungar en vecka, utan problem. De är faktiskt inte värre än några andra barn, tro mig. Å är det nån som säger nått annat så ljuger de, jag lovar. Jag saknade dessa ungar redan i morses när jag vakna. Hade de varit så jobbiga som Malin vill göra gällande så hade inte detta skett. Men som sagt, ledsnar ni på dem, får ni gärna skicka hit dem, jag tar emot dem med öppna armar (något som aldrig kommer att inträffa, det vet jag, för mamma å pappa skulle sakna dessa änglar redan efter en dag så det skulle aldrig gå, hihihihihi).

Men inte bara Malins egna familj fastnade i hjärtat. Även farmor, farbror Leif (han gillar nog inte mig sen jag tala om för han att duschen i badrummet inte var så genomtänkt med tanke på rörläckor med mera. Även om jag har rätt så kanske man inte ska tala om för en person man känt i ca 30 minuter hur man borde göra med det. Får väl be han om ursäkt nästa gång vi träffas, om man nu är välkommen dit igen, hihihihi), Malins kompis Lena, Anna-Karin, Agne mm. Mormor å morfar fick jag tyvärr bara träffa en mycket kort stund så jag har svårt att säga hur de är egentligen. Men de övriga är jättetrevliga personer. Å till Anna-Karin och Lena kan jag säga att min son tyckte jättemycket om era döttrar. Han tyckte, precis som jag, jättemycket om smågrabbarna också, men det är alltid lättare att "leka" med en som är i ens egen ålder (å nu menar jag mellan barn, Malin, hihihihihi). Naturligtvis så har dessa ovan nämnda personer inte lyckats göra lika stora intryck som familjen Hanson/Thorsson. Men som sagt, då det är dessa personer som till stora delar har gjort dem till den underbara familj de är så ska väl också dessa ha lite cred för det.

Då det sjukdomar som härjade, tyvärr, så blev det inte riktigt så som Malin planerat det hela. Istället för bad och innebandy mm, så blev det bowling. Fast då bara med undertecknad, malin å min son. Var det roligt?? Det var jätteskoj, tyckte både jag och min son. Vann vi?? Ånä!! "Jag är skitdålig på bowling" var det nån som sa. Men vad hände?? Att min son inte hade nån chans är ju inte så konstigt. Men att denna lilla flicksnärta skulle spöa skiten ur mig, det kommer att gräma mig länge!! Hahahahaha, nä jag skojjar bara. Hon var faktiskt bra, Malin, men hade inte det mekaniska strejkat, å vi kört med räckena nere, så tror jag inte att det gått så bra för henne. Fast man vet aldrig! Jag får nog ligga i hårdträning till nästa gång, hihihihihi.

Vi fick också några guidade turer i bil, både inne i Ankarsrum, i Västervik, Vimmerby och naturen därimellan. Och som sagt, jag blev mycket possitivt överraskad. Jag ska ta å åka ner en dag på sommaren till V-vik för att kika på denna stad när det är lite mer liv och rörelse där. Jag har varit på väg dit några gånger, men det har aldrig blivit av. Men nu har man ju flera anledningar till att åka. Vi var dessutom inne på lärcentret i Västervik, där Agne visade oss runt. Även denna gång blev jag possitivt överaskad. (Hm du kanske skulle gå en kurs i beskrivandeteknik eller nått Malin? Eller är det så att ni vill ha Småland för er själva, så ni beskriver allt på ett sämre sätt än det i verkligeheten är?? Hmmm). Stora lokaler. Bra teknik. Många studerande. Och framför allt lite visioner. Man lutar sig inte tillbaka å är nöjd med det man har, utan man vill bli bättre. Kanon Västervik!! fortsätt med detta. Det vinnar alla på.

Jag skulle kunna skriva hur mycket possitivt som helst om Småland, Västervik, Ankarsrum, Familjen Hanson/Thorsson, släktingarna, kompisarna, folket, atmosfären ja you name it!! Å lika entusiastisk var min son, fast på ett annat vis naturligtvis. Han sa det ju inte till mig utan till "farmor", men han ville ju inte åka hem, egentligen. Å det säger det mesta tycker jag. Och ska jag vara ärlig så kände jag det samma. Å då kommer vi in på det jag skrev om i inlägget i går kväll. Å nu har jag bestämt mig för att skriva av mig detta.

När vi hade lämnat Mariannelund å satt på tåget, så kom nästan tårarna (varför ska vi män ha så jävla svårt för att visa dessa känslor offentligt??). Visst, jag hade en underbar tid hos min kompis å hennes familj. Å visst saknar jag dem allihop nått så infernaliskt, säger jag nått annat så ljuger jag. Men det som kändes jobbigast var att "komma hem" igen. Komma hem till alla problem. Ju närmare Lidköping jag kom, dessto tyngre kändes ryggsäcken med allt jävelskap som jag upplevt i denna stad. Visst, det finns mycket possitivt här också. jag har en underbar familj, med min son i spetsen. Mina föräldrar, syskon, brorsbarn mm. Men detta kan tyvärr inte kompensera allt det jobbiga, allt det tråkiga. Så jag bestämde mig för en sak. Jag måste förändra mitt liv. En idiot ska inte få förstöra mitt liv mer än hon redan gjort. Hon har själv gått vidare till nån stackars krake (inget ont om denna person, jag vet inte vem han är, krake är mer en definition på hur han kan komma att känna sig en gång i tiden) som inte vet vad han ger sig in på. Jag hoppas för hans skull att det verkligen är så som hon själv säger, att hon lärt sig något. Annars kommer även denna person att känna sig blåst efter ett tag, tyvärr. men det är inte mina problem. Å det ska inte jag lägga mig i, det lovar jag. För jag varken vill eller orkar det.

Men kan jag gå vidare i Lidköping?? Nä det går inte. Jag vet idag att ska jag komma tillbaka eller rättare sagt komma vidare i livet å skapa mig det liv jag verkligen vill ha så måste jag bort härifrån. Att det skulle bli Småland vågar jag inte säga idag, å vart spelar egentligen inte så stor roll. Men att få börja om från noll så att säga skulle vara jätteskönt. Å jag tror att det skulle lösa många problem som jag upplever finns mellan min son å mig och framför allt mellan mig och min sons mamma. Även om hon flyttar från stan så kommer jag fortfarande förknippa denna stad med smärta, elakhet, oförstånd, falskhet mm. Att det kommer att vara så för alltid är svårt att säga. Kanske kommer det en tid när jag kan säga att jag trivs med Lidköping igen. Jag hoppas det. Men både för min egen skull och framför allt för min sons skull, som har rätt till en pappa som trivs med sig själv, med livet, och allt annat, så måste det till en förändring. Jag ska försöka stå ut tills jag förhoppningsvis får min examen vårterminen 2009. Men sen är det färdigt i denna stad förhoppningsvis.

Att jag fått denna insikt känns jätteskönt. Jag vet nu vad problemet är. Och detta mycket tack vare en klarsynt och rättfram kompis som inte är rädd för att säga vad hon tycker å tänker. Jag är jätteglad Malin att du är den du är. Jag vet inte hur jag ska kunna visa hur mycket du betyder för mig. Men jag hoppas att du känner det på nått sätt.

På fredag ska jag till ett ställe som kallas för källan. Det är kommunen som erbjuder hjälp till familjer/föräldrar och som kan ge råd mm till hur man ska tänka och bete sig bland annat. Jag ska tala med dem om hur jag ska förhålla mig till min son och allt annat som rör relationen mellan mig och honom. Vi får väl se vad detta kan ge.

Avslutningvis säger jag bara TACK MALIN, ANDERS, OSSIAN och EMRICK för de underbara dagarna. Hoppas att jag o Arvid kan återgälda detta på nått sätt.

Nu ska jag ut på landet. Återkommer söndag kväll. Ha en skön helg alla!!

// Micke Lidköping vid Vänern